Flickan från långt borta

Flickan från långt borta tar upp en historia jag läst förut. Jag tänker på Barbro Lindgrens Sagan om den lilla farbrorn, jag tänker på Tove Janssons Filifjonka. Samma kanske, men lite annorlunda. Den Gråa som lever ensam i sitt hus, där själva interiören, det lilla antalet husgeråd och möbler, skvallrar om avskildhet och isolering. Om en enda, och om motviljan till sällskap.

Och så kommer flickan, med en röd kappa och av vinterns kyla rosig om kinderna. Ber om värme vilket Den Gråa motvilligt ger av. Men sen måste hon ge sig av säger Den Gråa. För Den Gråa kan inte ta hand om henne, vet inte hur man gör. Ändå värmer hon mjölk och inte kaffe, ändå bär hon den sovande lilla från madrassen på det kalla golvet till värmen i sin egen säng, där drömmarna från flickan fortplantar sig in i Den Gråa. Nästa dag skickas hon ändå iväg, och Den Gråa försöker återgå till tryggheten i ensamheten, men det är svårt, och Den Gråa ger sig ut efter flickan.

Kanske tycker jag att det går lite för enkelt, lite för snabbt, att berättelsen kunde fått några sidor till, några fler tvivel, lite mer avoghet. Men det fungerar, för Annika Thors texter är korta och kärnfulla, men rymmer ändå så mycket poesi, och Maria Jönssons illustrationer är inspirerande och livfulla; skogen med alla sina fåglar och oknytt, som gjord för att leta hemligheter i, och de små moln av färg som uppstår i beröringen mellan Den Gråa och flickan, till och med i beröringen med ett kvarglömt hårband.

Små moln av färg, som dröjer sig kvar.