Illustratören Charlotte Gastauts version av Andersens klassiska saga berättar historien utan vare sig sidospår eller musikalinslag. Den lilla sjöjungfrun är inte Disney’s Ariel, utan nämns bara som just ”den lilla sjöjungfrun”. Hon har sina fem systrar som en efter en på sina femtonårsdagar får besöka vattenytan för första gången och skåda diverse underverk. Men ingen av dem tycker att livet på land överträffar det i havets djup. Förutom den lilla sjöjungfrun, som i sitt första möte med den övre världen blir vittne till ett skeppsbrott ur vilket hon räddar livet på en prins. En förälskelse som får henne att offra sin röst för ett par ben och på så sätt få en plats i det kungliga palatset.
Jag måste erkänna att jag, även om jag tycker mycket om Disney’s film, alltid stört mig oerhört på prinsen som jag tyckt är en riktig fjant. Att Ariel valde honom framför havsbottens paradis har alltid irriterat mig. Så jag är rätt nöjd med Gastauts slut på sagan, som med sin skönhet och sorg kommer som en befrielse. Mer om detta för den som läser boken.
Gällande illustrationerna älskar jag att dra fingertopparna över den lilla sjöjungfruns stjärtfena, vars silvriga fjäll präglats in i bokens blad och skapar en kännbar struktur. Jag tycker även om alla mönster och virvlande linjer som inte bara täcker kvinnornas klänningar och männens kostymer utan även ger form åt havets vågor, havskungens snäcka och palatsets tapeter. Den naivistiska stilen som återspeglas i fiskarnas enkla former och de distinkta penseldrag som gjorts för varje grässtrå och blomma uppe på kullarna är fin. Jag kan dock tycka att det gått för långt i de fåglar som svävar över havet och sitter på stenar, de passar inte riktigt in i resten av bilden.
Jag blir inspirerad till att läsa originalet. Kanske en tredje version kan lyckas få mig att hysa tycke för prinsen. Än så länge har de inte lyckats. Men jag gillar Disney’s och Gastauts tolkningar ändå.
p.s. Tipstack till Klok som en bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar