Sagan om den lilla farbrorn

I och med att Barbro Lindgren i veckan belönades med årets ALMA-pris passade jag på att läsa om min favorit – Sagan om den lilla farbrorn. Jag mindes inte att den var så…, hemsk! Den lilla farbrorn är verkligen ensam, med en ensam människas skuld, skam och självförakt. Varför är det ingen som gillar honom? frågar han sig. Han som är så snäll... Kanske är snällheten och den ofrivilliga ensamheten vår kulturs största skam och last. För att vara ofrivilligt ensam måste väl tyda på någon slags defekt, inre eller yttre, och snäll är väl bara den som inte förstått sig på verkligheten? Eller som är alltför rädd för den.

Människorna sätter krokben för den lilla farbrorn, och hundarna morrar åt honom. De tycker att han är för liten, ser dum ut, och att hans hatt är ful. Då förtjänar han väl det tänker nog de pompösa uppåtnäsorna. Ännu roligare är det att inte ens låtsas om honom och sträcka snorborrarna ännu högre i skyn. Det är verkligen synd om den lilla farbrorn.

Men så kommer hunden – och vilken hund! När en har haft det så miserabelt som den lilla farbrorn är det att ramla omkull av en hoppande hund, det att få bjuda på en, två, tre, tio kakor och det att bara sitta i solskenet på en farstutrapp med en våt hundnos i handen höjden av lycka och livsglädje.

Jag behöver inte berätta hela historien för att förklara min kärlek till den här berättelsen och till Eva Erikssons illustrationer, i synnerhet koltrastarnas förehavanden i bakgrunden är något som jag tycker är värt att uppmärksamma. Slutligen tycker jag att Sagan om den lilla farbrorn är en utmärkt bok att läsa högt och prata om, både med stor och liten. Med rätt ord, och rätt illustrationer, tror jag att de flesta ämnen är möjliga att ta upp även i böcker som riktar sig mot en väldigt ung målgrupp. Gro Dahles böcker med illustrationer av Svein Nyhus (däribland Den Arge, som berör situationen med att ha en aggressiv pappa) är andra lyckade exempel på att hantera känsliga teman.

Hurra för det!