Nattsagor för sömnlösa

Jag plockar ner Nattsagor för sömnlösa, vänder på den, läser, och ställer tillbaka den på bibliotekets hylla. Framsidan fångar mig, men inte baksidans text. Framför mig ser jag mig en typisk roman om en ung vuxen; om vänner, fester och kärleksbekymmer, om brist på ansvar och total frånvaro av framtidsplaner. Den fjärde gången jag tar ner boken vänder jag inte på den. Efter ett tips från Lina Arvidsson om textens lekfullhet och nytänkande blir jag alltför nyfiken för att låta den vara.

Nattsagor för sömnlösa handlar om Olivia. Olivia bor på Södermalm i Stockholm. Olivia jobbar i en kiosk i Skärholmen. Hon har två nära vänner – Pascal och Chris. Hon har en olycklig kärleksrelation med den äldre Josef som redan har en annan ”Hon”. Och så festas det. Och ja, här lyser både ansvar och framtidsplaner med sin frånvaro. Så jag hade rätt i min gissning. Däremot är språket något särskilt. Johanna Wester bildar meningar där orden springer om varandra och skapar liknelser som jag aldrig hört förut men som är klockrena. Jag upplever att texten är särskilt kryddad med dessa nydaningar i bokens första halva, i den grad att deras antal nästan blir mig så pass övermäktiga att jag får svårt att koncentrera mig på själva berättelsen. Men sen blir det färre av dem, eller så är det bara jag som vänjer mig.

Jag kan inte låta bli att tänka på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande när jag läser om Olivia. Eller på tv-serien Sex and the City där Carries vänner försöker få Carrie att förstå hur fel ”Big” är för henne (likheten mellan Bigs ”Hi, kid” och Josefs ”Tjena, tjejen” skapar också utropstecken i marginalen). Liksom Samantha, Charlotte och Miranda får Pascal och Chris lyssna på det ständiga kärleksältandet. För Josef är ständigt i Olivias tankar, och i hennes ord. Hon skriver om honom i sina anteckningsböcker, skickar sms efter sms. Han ligger som ett filter mellan henne och omvärlden. Inget annat existerar. Lägenheten städas enbart då hon väntar besök av honom. Hennes framtidsplaner sträcker sig till att vilja "resa bort". Jag förstår Pascals och Chris frustration kring detta, och det som sedan sker är oundvikligt. I slutändan förstår även Olivia. Det där filtret tycks faktiskt vara möjligt att lyfta av. Och det inger hopp, även om hon inser det väl sent. Men ibland är det så det måste vara, inga andra röster kan styra, en måste själv komma till insikt och bestämma sig. Annars är risken stor att vi bara faller igen.

Så visst var den värd sin läsning, särskilt för Westers hantering av språket. Extra förtjust blev jag då jag läser om den klänning som Olivia köper (jag drar självklart paralleller till Henry David Thoreaus ord om vår relation till kläder);

En dyr klänning att prata allvar i. Jag hänger upp den på en galge på utsidan av garderobsdörren, så att jag ska känna den lika väl som jag känner till antalet dagar kvar till konserten.

Och det här är bara en av många fina meningar.

p.s. Men jag kan inte förlika mig med att Olivia heter just Olivia (de som läst Engelsfors-serien kanske förstår). Vad skulle jag gett henne för namn? Sara kanske. Eller Ellen.