torsdag 13 mars 2014

Zadie Smith: NW


När jag promenerar runt på platser med mycket människor, slår det mig ofta att alla dessa människor är enskilda individer. Var och en av dem är, och har, ett liv. Alla har varit små, även uteliggaren vid Göta Lejon, alla har föräldrar (döda, levande, närvarande, frånvarande), de flesta har gått i skolan, många har varit kära, några lever efter egna principer, andra flyter bara med, de flesta tänker. Några hatar katter, några hatar regn, några älskar bäggedera. Det är överväldigande för en person som älskar berättelser att promenera runt i en sån gryta av historier.


Då är det skönt när någon gör ett urval, utser några kandidater och portionerar ut berättelserna i lagom stora doser. Det gör Zadie Smith i romanen NW. Hon låter oss följa med som osynliga betraktare, som rävar. Vi smyger runt längs gatorna och in i husen i nordvästra London. Här finns Leah, Felix, Keisha, Nathan och flera bifigurer. Deras liv flätas samman på olika sätt, vissa bildar större vävar medan andra endast delar enstaka varptrådar. Just så som jag upplever det bland människor.

Allra mest gillar jag den del som utgår från Keishas upplevelser, 185 brottstycken som följer den lilla flickan Keishas utveckling till den vuxna kvinnan Natalie. För Keisha blir inte bara äldre, hon byter namn, klass och umgänge. Leahs tråd i väven är den enda mellan nuet och dået som Natalie inte klipper av. Men trådarna, och minnena som finns inuti är inte lika lätta att kapa. I bakgrunden hör Natalie rösterna viska ”kokosnöt” – ett uttryck för mörkhyade personer som beter sig och tror sig vara ”vita på insidan”.

Att läsa Zadie Smith är att röra sig i London, det är att lära känna människor som ingen tycks känna till fullo, få lyssna till historier som aldrig fått chansen att berättas hela och hållna. Smiths människor är vilsna i sig själv och i tillvaron. NW är som världen. Högst verklig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar