måndag 17 mars 2014

Treo, Enis & En till

Boken togs från hylla till hand i tron att jag framför mig hade ännu ett verk av Pija Lindenbaum. Det var något med illustrationerna, färgerna, samt sättet att teckna djur. Personer med större kännedom om barnboksförfattare får ursäkta min okunskap och otränade öga. För i det här fallet var det inte Pija Lindenbaum, utan Maria Nilsson Thore.

Och jag gillar min nya bekantskap Nilsson Thore och hennes bilder. Uppslagen Tar Tid. Något som jag ser som något positivt när det gäller illustrerade böcker. Som att vara ute på skattjakt hittar jag fler och fler detaljer, jag blir aldrig riktigt färdig. Den trasiga persiennen, de randiga lakanen över Treos lika randiga kropp, fisken i vasken, den planterade klädstången och den återkommande tvåsamheten (hand i hand, sida vid sida).

Kort sagt handlar historien om Treo som bor med Enis. Människor i zebraförpackning. Treo är trött på att alla dagar ser likadana ut. Att inget spännande händer. Tills en dag när Enis går ut för att handla de sedvanliga skorporna. Treo ligger i sängen och surar när det plötsligt låter ur garderoben - och Enis kommer fram mellan kläderna och vill leka. Saken är ju den att det här inte är Enis (den observanta har upptäckt att zebrornas namn är markerade på deras högra underarmar), vilket Treo tror. Hur som helst hittar de två zebrorna på allt möjligt tokigt, min favorit är när de snorklar i ett badkar fyllt med Oj Oj chokladdryck. De går verkligen "all in". Men självklart blir det inte riktigt så bra som Treo tänkt sig, plötsligt börjar det skymma och magen knorra - och det finns inga skorpor! Katastrof! Tur då att den riktiga Enis faktiskt gick till bageriet som han sagt och kommer visslande längs uppfarten. Och först nu kommer det fram att den skojiga Enis inte alls är Enis, av underarmen att dömma heter hen Minus. Slutet gott allting gott (särskilt kringlorna från bageriet).

Jag har främst tre invändningar mot boken:

1) Minus är läskig. Och jag tycker att det är märkligt att Treo tror att zebran som kommer fram ur garderoben med sitt galna leende är Enis - som Treo borde känna utan och innan.

2) Berättelsen lever inte riktigt upp till baksidestexten (fins det inget vackrare ord?), som tycks utlova något betydligt farligare än en hungrig mage och uteblivna skorpor.

3) Jag har verkligen inget emot att de fingerlösa zebraklövarna kan hålla både tepåse, målarpensel, skokrämstub och portmonnä, men att Enis bär femfingrade diskvantar när hen diskar stör mig. Jag tycker att fantasivärldar har gränser och regler de med.

Men kritiken är egentligen liten i förhållande till den glädje och nyfikenhet som boken framkallar i mig. Både genom dess text och bilder. Och jag gillar upproret mot det alldagliga, mot rutiner och mot så-har-vi-ju-alltid-gjort. Och jag gillar att det faktiskt kan räcka med att byta skorpor mot kringlor för att göra den revolten.

2 kommentarer:

  1. Svar
    1. Ja, eller hur! Inte konstigt att den ramlade ner i handen på mig :) Jag är ju en sån som går väldigt mycket på just omslagen, trots att det egentligen är orden/innehållet jag är ute efter.

      Radera