Spökryttarna från Ordebec

Jag är inte en som vanligtvis läser deckare, på samma sätt som jag undviker skräckfilmer har jag en idé om att deckare inte är min grej och att jag inte har något positivt utbyte av dem. Visst har någon Liza Marklund prövats, liksom ett antal Agatha Christie-böcker - de senare uppskattade för deras pysslighet vilket är något jag gillar. Sherlock är en favoritserie och det känns som om jag kanske, kanske blir lite klurigare själv i hjärnan av att se och läsa om olika spår (som till en början tycks totalt meningslösa,) och hur trådarna nystas upp till en vindlande historia med motiv, metod och avslöjande.

Något som ändå mer eller mindre tvingat in mig i deckardjungeln, om än bara skrapande på ytan, är bokförlaget Sekwa. Min förälskelse med dem är värt ett eget inlägg men summan av kardemumman är att deras utgivning helt enkelt innehåller diverse deckare som jag av nöd behöver läsa. Senast fick jag vantarna på Spökryttarna från Ordebec av Fred Vargas med kommissarie Adamsberg i huvudrollen. Vargas har ett flertal böcker om samma kommissarie varav jag har läst en, Okänd kontinent, som utspelar sig innan denna bok.

Jag gillar Fred Vargas böcker främst på grund av karaktärerna. Adamsbergs arbetsgrupp tycks bestå av människor som på ett eller annat sätt är uppenbart missanpassade; en bunkrar anklever i dokumentskåpet, en somnar stup i kvarten med kontorskatten i famn (som dessutom enligt schema bärs mellan matskål och skrivarhylla), en är ett levande uppslagsverk och tillika alkoholist etc. Det är en samling människor som ger sken av att inte kunna sköta sitt arbete, Adamsberg själv beskrivs till sitt utseende och klädstil som någon man hittar ståendes med torgvantar vid en oljetunna - vilket obekanta läser som brist på kompetens. Nu kan man tro att Adamsberg medvetet utnyttjar detta yttre förfall för att dölja ett inre geni, men ärligt talat. Adamsberg är ingen Sherlock.

Men Adamsbergs lägre intelligensnivå är på något sätt både trösterikt och roande och visst trillar polletten ner till slut, inga öppna slut eller ouppklarade gåtor (vilket kan få mig att bli smått skogstokig), och innan dess får vi flera historier i en. För det handlar ju inte bara om att hitta mördare här i tillvaron. Här återkommer Adamsbergs relation till sonen Zerk, vars existens varit okänd för fadern några månader innan bokens början. Här utsätts en duva för brott, får en viktig roll med sitt tillfrisknande samt åsamkar förvirrade meningsutbyten i stil med Kapten Haddocks och Professor Kalkyls dialoger i Tintin-albumen. Och så smulas sidorna klibbiga av sockerbit efter sockerbit. Sockerbitar matas till hundar, sockerbitar doppas i Calvados och sockerbitar får rockfickorna att puta ut.

Som alltid när det gäller Sekwas böcker kan boken enkelt sträckläsas, språket rinner på obehindrat och enkelt utan att bli banalt. Jag grämer mig som så ofta över mitt dåliga minne för det enda som stör mig i läsningen är att jag inte riktigt minns händelseförloppet kring Zerks uppdykande i Okänd kontinent.

Omläsning?