onsdag 26 mars 2014

Käre herr Kawabata


Efter att ha läst klart Käre herr Kawabata av Rashid al-Daif misstänker jag att jag kan ha drabbats av ett virus, ett virus som gör att jag först i slutet av en bok börjar tycka att den är något att ha. Min högra hand noterar det allt tunnare sidantalet, och som under ett maratonlopps sista meter får kroppen lite extra energi för att faktiskt kunna njuta.

Så det är först i det sista kapitlet som texten fångar mig. Efter att Rashid i ett brev till herr Kawabata (den japanska författaren) berättat om sin uppväxt, relationen till föräldrarna, krocken mellan det traditionellt religiösa och det modernt vetenskapliga, engagemanget i inbördeskriget och kamrater som dör, ligger han själv blödandes på marken. Vi närmar oss döden, vi svävar i ett ingenmansland. Lever vi än? Är vi döda? Eller är det bara en dröm? Brevskrivaren kommenterar sina egna ordval och språkets märkliga uttryck. Särskilt under dessa sista sidor känns det som om han, påverkad av den snabbt annalkande döden, vill få ur sig alla de filosofiska funderingar som legat latenta i hans inre. Som om han genom att vidarebefordra dessa kan få dem att överleva den egna kroppen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar