Viviane Élisabeth Fauville

Viviane Élisabeth Fauville är en människa som hänger i en skör tråd. Som hänger i en skör tråd och dessutom håller ett spädbarn i famnen. Tillvaron krackelerar. De återkommande besöken hos psykoanalytikern två gånger i veckan, de olika tabletterna. Men sprickorna fortsätter att sprida sig. Vivianes man, tillika chef, lämnar henne för en yngre kollega. Allt snurrar.

Viviane Élisabeth Fauville läser jag på en kväll. Det är, liksom ofta när det gäller sekwas böcker, en historia med en trasig huvudperson. Författaren Julia Deck målar upp Vivianes känslor på ett trovärdigt och konsekvent sätt. Relationen mellan mor och dotter vänds upp och ner och spädbarnet blir den starka arm som Viviane behöver för att överleva. Jag får känslan av att detta barn är en åldring i en nyfödd kropp, och att Viviane i avsaknad av både mor och vänner lägger hela sitt liv i dennes små händer.

För Viviane har problem, inte bara med sin man och sin ångest. Viviane har tagit livet av sin psykoanalytiker. Eller var det verkligen så? Vad är dröm och vad är på riktigt? Minnena kommer som de vill, ibland är de helt svarta och ibland klara som en film på vita duken. Berättelsen följer Viviane under några veckor efter mordet. Polisförhör. Avlämning och upphämtning hos dagmamma. Sjukhusvistelse. Domslut. Brottet uppklarat. Snipp snapp slut. Men jag tvivlar. Är den som tar straffet verkligen den skyldige?