söndag 9 mars 2014

Lex bok

Igår tillbringade jag några timmar med att läsa Lex bok av Sara Kadefors. Jag känner mig kluven och smått förvirrad - vad tycker jag egentligen? De inledande sidorna har ett imponerande språk, en högtalare som är direktkopplad till tankarna hos en tonåring. Det går så oerhört fort i svängarna och så fullspäckat av KÄNSLOR! Jag börjar oroa mig för om det kommer fortsätta så här hela boken (för jag är osäker på om jag skulle kunna hantera det rent mentalt). Men det lugnar ner sig och jag börjar känna igen mig både i Kadefors språk och teman från boken Sandor slash Ida. Även i Lex bok handlar det om internet/sociala medier och om att "på skoj" ikläda sig en fiktiv roll, vilket i slutändan kommer få stora konsekvenser.

Boken har intressanta teman, men jag har svårt att hänge mig fullt åt läsandet, jag liksom ryggar tillbaka lite, som i mötet med en dreglande hund med dålig andedräkt. Inte alls för att texten eller historien är dålig utan för att den inte inger mig något förtroende, jag vågar inte lita på den. Dels har jag hela tiden svårt att se Lex och hennes jämnåriga som gymnasieungdomar, istället ser jag ständigt femton-, sextonåringar framför mig. Det är något i deras sätt som får mig att tvivla på att de innan den 327:e sidan faktiskt ska ta studenten. Visserligen har Lex, som mer eller mindre tycker illa om alla människor förutom sin bästis Jonathan, bestämt sig för att samhället och världen är så dålig att den inte är värd vare sig engagemang eller framtidsplaner. Så Lex tillbringar helst tiden med att ligga på sängen och fantisera fram berättelser baserade på de actionrullar som hon och hennes pappa brukade titta på när hon var liten. Jag kan berätta att Lex pappa sitter i fängelse, att Lex mamma har en ny kille (som dessutom är en författare med skrivkramp) och att Jonathans familj är en smärre social katastrof.

Det finns mycket jag stör mig på i Lex bok men samtidigt så är det ju det där störande som gör att den sätter sig. Böcker som blåser upp orkaner i maggropen är inte att förakta. Lex dagdrömmar är förlösande och minner om barnet som inte vill växa upp, som inte vill få ett heltidsjobb, som inte vill dansa zumba, som inte vill. Jag gillar hur Lex via sitt alter ego Maya och hennes blogginlägg får ett rum att uttrycka sig i, till en början som ren fantasi och parodi, som en del av en påhittad karaktär, men undan för undan smyger sig Lex egna värderingar in i texterna och när allt eskalerar inser Lex att även hennes liv hyser berättelser värda att läsas. Trots att hon varken har stil. Eller har bott i New York.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar