tisdag 11 mars 2014

De Små Tingens Gud

Det finns böcker som förföljer mig, som pockar på min uppmärksamhet och som tycks dyka upp överallt. Ibland ger jag mig för baksidestexterna och boken får följa med hem. Ibland står jag fast vid mitt ointresse. Ibland ger böckerna upp först. Ibland jag.

När det gäller Arundhati Roys De Små Tingens Gud, som kom 1997 och belönades med Bookerpriset samma år, har den förföljt mig i evigheter. Den har dykt upp så ideligen att jag sneglat över axlar och smygit i ögonvrår för att se om jag är bevakad.

Nu har jag gett upp. Nu är den läst. Nu kan den sluta hänga mig i hasorna. Om den inte blir förbannad över vad jag har att skriva vill säga. För några år sedan bestämde jag mig nämligen för att inte läsa böcker om de inte fångat mig efter ett visst antal sidor in i berättelsen. Det tar ju sån tid att komma igenom ointressanta böcker, tid jag hellre lägger på andra historier.

Jag gjorde ett undantag för De Små Tingens Gud. För ärligt talat hade jag lätt lagt ner projektet efter de första kapitlen om det inte var så att boken varit så enträgen med att vilja bli läst. Mina spontana känslor kring texten är avsmak. Sidorna är fyllda med lukter och spyor, spottloskor och sursvett, grova hårstrån och hår i tofs, löss och flugor, kroppsvätskor och snusksmuts, bad i skitiga floder och pillande i näsborrar. Orden smittar av sig på pappret och jag vill helst bara gå och tvätta händerna. Kanske är det avsmaken och min ovilja att komma alltför nära som gör att jag inte klarar av att sugas in i historien. 

Titt som tätt kommer jag på mig själv med att ha läst flera sidor utan att ha tagit in vad som skrivits. Det är först under de hundra sista sidorna, när en liten båt kommer in i bilden, som jag hänger med någorlunda. En annan orsak till min distraktion kan vara min kulturella bakgrund; alla indiska namn är svåra att hålla reda på, liksom deras inbördes släktband - i mitt västerländska liv är stora släkter och familjer knappast något jag har någon egen erfarenhet av. Tidigare har jag stött på samma svårigheter med Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet, som lyckades vara ännu krångligare eftersom karaktärerna envisades med att döpa de nya generationerna efter de gamla.

Men nu är det avklarat, nu kan jag skrubba mig ren och ta djupa friska andetag av vårluften. Och hoppas att Roys bok hittar någon annan att stalka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar