söndag 16 mars 2014

En bit av mig fattas

I väntan på att få händerna på David Levithans Jag, En tänkte jag värma upp med en annan av hans böcker. Valet föll på En bit av mig fattas, mestadels p.g.a. omslagets färger och formgivning. Men det var nära att projektet lades ner redan efter författarens inledande dedikation. Hur arbetar men egentligen med korrekturen? Eller så är det jag som ser för mycket när det gäller andras texter. Kastar sten i glashus.

Jag valde att ändå fortsätta. Innan jag slog igen boken efter några timmars läsning hade jag hittat dubbla ord på inte mindre än 4-5 ställen. Det är trist när läsning (för)störs av misstag kring sättning och korrektur.

I övrigt kretsar berättelsen i En bit av mig fattas kring tre unga personer som på plats i New York upplever händelserna den elfte september. Boken är indelad i fem delar där vi för varje del förflyttar oss en liten tid framåt från den där dagen hösten 2001. Det handlar först och främst om på vilka sätt Claire, Peter och Jasper förändras och påverkas av det som hänt. Det pratas om ett före och ett efter. Ingen av dem förlorade någon nära bekant i dådet, ändå är de drabbade och för alltid präglade. Deras roll som människa blir både tydligare och suddigare i konturerna.

Det som berörde mig mest var när Claire (19 år) får höra vad som hänt och går över till sin lillebrors lågstadieklass för att hjälpa till att hålla barnen lugna:

"Sedan går vi tillbaka till barnen och försöker samla ihop så många orangea kritor från de tomma bänkarna att alla kan rita pumpor. Världen håller på att rasa samman, och det här är allt vi har att erbjuda." 

Boken är godkänd. Lättläst. Fin i sin enkelhet. Trots att elfte september skapade världshistoria har jag inte läst så många romaner som relaterar till den. Extremt högt och otroligt nära är en av få. Men det är som det skrivs – vi minns var vi var och vad vi gjorde när vi fick reda på det. När vi fick se det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar