lördag 15 mars 2014

José Saramago: Kain


José Saramago är en av mina favoritförfattare, jag har inte läst alla hans böcker men de jag har läst har alltid känts så djupt in i själen. Han påminner mig om Marianne Fredriksson, troligen p.g.a. deras sätt att återberätta historiska eller bibliska skeenden utifrån nya perspektiv, utifrån mänskliga perspektiv. En annan likhet är att både Saramago och Fredriksson har en oerhört fin känsla för språket. Detsamma lär gälla Saramagos översättare Hans Berggren.

Att läsa Kain är lycka. Det är mig inte särskilt ofta förunnat att ha sådana läsningar, men vetskapen om att ha boken i min jackficka – för dess format passar utmärkt ner – är som att gå runt med en skatt, ett varmt klot, en vacker klenod. Jag är troligen bergatagen av språket, förälskad helt enkelt (och vad kan man inte säga för märkliga saker då!). Saramago har ett språk där varje ord tycks vara särskilt utvalt att få medverka i de (ofta långa) meningar som bildar berättelsen. Men det kräver nog ett särskilt lynne för att ta till sig Saramagos hantering av språket. Här återfinns ord som jag sällan ser annars, samma känsla infinner sig som när jag var yngre och vi fick paket från Tyskland. En kartong innehållandes choklad, Nutella och annat godis som på den tiden inte fanns i Sverige. En längtan efter sådant som jag glömt bort, en förstorad njutning av det som givits.

Saramago utnyttjar varje sidas hela yta; talstrecken lyser med sin frånvaro i dialogerna som istället flyter med som vattendrag i texten, personnamn har berövats sina inledande versaler och den enda naturliga paus som finns är den mellan kapitlen (styckesindelningar saknas helt). Flera gånger kommer passager där fingrarna skriker efter möjligheten till en penna – jag vill stryka under, ringa in och strö utropstecken i marginalerna. Men boken ska tillbaka till biblioteket och få nya läsare med nya tolkningar.

Själva berättelsen utgår från den bibliska historien om Kains mord på sin broder Abel. Kain straffas sedan av Herren själv till att "vilsen vandra kring i världen", samtidigt utlovas han att han inte kommer dödas eller göras illa - om han själv undviker att skada andra. Kain lämnar sitt hem för att vandra ut i öken och längs sina vandringar stöter han på flera bibliska historier (Abrahams offrande av sonen Isak, byggandet av Babels torn etc.), utan egen kontroll över när, hur och var kastas han mellan olika ”nu” och platser. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Disneys långfilm Lejonkungen 3 där historien från den första filmen berättas helt utifrån Timon och Pumbas ögon. Men här slutar troligen likheterna.

Kains resa är fylld av död och elände. Till stor del frammanad av Gud själv. Jag gillar verkligen hur Saramago bygger upp Guds personlighet och relationen mellan honom och Kain. Saramago gör sin Gud mänsklig, långt ifrån felfri och allhärskande. Vid Guds sida står änglarna likt tjänstemän och hantlangare. Och över allt detta svävar den alltid närvarande Berättaren. Saramago låter Berättaren ta plats, Berättaren får plats att förklara sig själv och sin berättelse, reder ut karaktärers existensberättigande och ursäktar historiska fel och andra märkligheter. Såsom huruvida en enkel bonde verkligen använt sig av de sofistikerade ord som berättaren redogör för.

Jag finner det alldeles underbart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar